Jag har tappat räkningen på hur många tyfoner och supertyfoner jag har upplevt sedan jag kom hit. Lägg till en tornado som jag  mycket väl kommer ihåg, stora bränder och en jordbävning. Bara här i Manila. Det är mycket dumt att vara så naiv att man tror att ”det händer inte mig”.

Men även vi som bor här har svårt att förstå vad som händer, det händer ju inte oss, inte just nu, och vi, precis som ni ser på TV och tänker ”Stackars människor”.  Det är obegripligt och omöjligt att inte känna sig maktlös. Det enda jag personligen kan göra är att hjälpa till med pengar från min egen ficka i det akuta läget och fortsätta jobba mer långsiktigt för att de fattiga ska åtminstone ha en chans att komma på fötter igen när katastrofen drabbar dem.
Våra projekt måste ha katastrofförebyggande åtgärder. Tyfonsäkra hus, planteringar och urdikningar som ska klara vattenmassor, brandväggar och utrymningsvägar. Men vi hinner inte alltid med, ibland hinner tyfonerna före. I dagarna blev återuppbyggnaden av byggnader och återplantering av bortspolade grödor i provinsen Bataan klara. De drabbades av två tyfoner på två dagar i höstas. Nu är de tillbaks på noll, med stabila, säkra byggnader som klarar nästa tyfon. Jag önskar att ni alla kunde se med egna ögon vad det betyder för bönderna i Bataan.

Min blogg läggs ner eller ska vi säga, läggs på is ett tag. Jag letar efter förstärkning till kontoret och när det har kommit i ordning under nästa år så återkommer jag.
Tills vidare hälsar jag God Jul, och vi ses igen… 

Over and out från Quezon City, Metro Manila, Filippinerna
Anneli

Jag har efter det haft chefen här i 10 dagar och vi har träffat alla projektpartners i turbofart. I ett område fick vi livvakter pga väpnade konflikter som pågår. Jag har varit på grannsamverkansmöten flera gånger med polisen pga ett flertal inbrottsrån hos mina grannar. Tidigare i år vaknade en ung tjej här bredvid av att en okänd man stod i hennes sovrum. Förra lördagen vrålade min granne som besatt på kvällen, han hade en inkräktare inne i sin lägenhet. Ytterligare ett par incidenter har rapporterats. Termiter har flyttat in hos mig och ätit upp trappsteg och dörrposter, dessutom har det varit två tyfoner på en och en halv vecka med översvämningar och ruskiga oväder som följd. Dagens tidning  har publicerat en bild från ett av våra projektområden http://www.manilatimes.net/news/topstories/storm-%E2%80%98chedeng%E2%80%99-gains-strength/

Jag har alltså fullt sjå kan man lugnt påstå.  Nu är jag ursäktad va?

Jag ska i alla fall berätta om hur det kom sig att jag hamnade på en skola, jag hade ju faktiskt semester och det ingår inte i mitt vardagsjobb att åka och prata i skolor. Min väninna som jag bor hos när jag är i Sverige har två döttrar. Den ena hade pyjamasparty och tjejkompisar som sov över en kväll.  De började bomba mig med frågor om Filippinerna, och så sa en; ”Det här borde du berätta för hela vår klass, kan du inte komma till vår skola?” Deras fröken var med på noterna och hur det nu blev så hade jag ett par dagar senare ett 50 tal 10 åringar som åhörare. De satt som tända ljus, och några av killarna blev imponerade av vissa uppfinningar som jag visade på bild. Tex hur man kan göra smarta vattenbehållare av gamla däck, och andra var mycket bekymrade över alla vulkaner, jordbävningar och tyfoner som vi har här. Jag berättade om Roselyn i Davao. Hon är också 10 år. I kalendern som Kooperation Utan Gränser ger ut finns hon med på bild under Februari. Att hon är väldigt fattig, men hon kan gå i skolan och hon har mat varje dag, hon hjälper till hemma varje dag och även med gården. Jag berättade också om att så många lever utan vatten, särskilt i staden. Och en pojke utbrast, utan att räcka upp handen; ”Men vatten kan man ju inte leva utan . Vatten är liv!” Och han har verkligen rätt.

Efter att jag gått fick barnen skriva om det de hört. Jag har inte läst vad de skrev, men jag hörde att många skrev om Roselyn. Tänk vad glad och överraskad hon ska bli när hon får höra det!

Det var verkligen roligt att träffa alla 3e klassarna i Sågtorpsskolan. Och jag tror nog att fler föräldrar kommer att trycka på biståndsknappen nu…

Nu får det vara färdigskrivet för idag, ska ladda upp konserverna igen för översvämningarna, reparera termiternas kalas och fundera på larm och bättre lås…

För ett par veckor sedan var det jordbävning här igen. Jag satt på min stol på kontoret när det började skaka. Sen var det över.

Tidigare i veckan var jag på ön Mindanao på projektbesök.  Där var det översvämningar, människor vadade i vatten upp till midjan. Kyrkan hade vatten upp till stolssitsarna.

Bosätter man sig frivilligt mitt i ”pacific ring of fire” så får man nog gilla läget helt enkelt. Google har en tjänst som heter ”Disaster alert” den har jag börjat titta på regelbundet. Det är konstant något här. Vulkanutbrott, jordbävningar, tsunamivarningar, tyfoner osv.Är det inte det ena så är det det andra. Och nu brinner det dessutom konstant någonstans i Manila. Husen brinner som fnöske.

För en tid sen stod jag och tittade ut genom fönstret på kontoret. Det ligger på tredje våningen och det är öppen sikt. Jag ser träd och berg långt bort i fjärran. Skönt att drömma sig bort när storstaden blir för mycket. Fönstren är försedda med galler och just i den stunden slog det mig att hur ska jag ta mig ut om det skulle börja brinna? Och insåg att det skulle jag inte utan risk att slå ihjäl mig om jag hoppade ner i betongen nedanför. Så, efter mycket letande och googlande hittade jag en utfällbar brandstege. Den ligger nu tillgänglig nära fönstret.

Igår stod jag med en kaffekopp i handen och tittade ut igen. Och får se en tjock svart rökpelare. I måndags blev 3000 människor hemlösa i min stadsdel pga en brand, i onsdags ytterligare 5000 i norra Manila, nu var det alltså dags igen. På nyheterna sa de att 50 hus brunnit ner. På eftermiddagen var det en ny brand på ett annat ställe.. 500 människor drabbades.

Brandväggar är lyx, och husen står så tätt att brandbilarna inte kommer fram, eldar sprider sig snabbt. Det är torrt nu, sommaren är här och många fler bränder är att vänta…På gatan utanför mig såg jag förra veckan ett hus som var helt nedbrunnet. Människor stod och rotade i askan för att leta efter något av värde.

Wienerkorvar och Chili Con Carne.  Noggrant utvalda. Ska jag bli strandad kan jag i alla fall äta sådant jag tycker om. Så tänker jag, och hoppas att konserverna jag laddat upp med trots allt ska få stå där orörda i all evighet.

Jag själv reagerade först med att bli förbaskad. För jag var på väg till kusten. Första gången jag tagit en helg och skulle åka, på 7 månader. Tänkte att det var väl själva f…n att det skulle komma en tsunami just nu!

Men nästa sekund så tänkte jag lite längre än vad näsan räckte och insåg att jag är visserligen  i säkerhet, men alla andra, de som bor vid kusten! Våra projekt! Och stackars, stackars japaner!

Jag följde media slaviskt och det var ganska tyst här. Från Japan kom det bilder och videos, men hotet mot oss var inte särskilt prioriterat i media. Det var mycket större pådrag i svenska nättidningar. ”Inga nyheter är goda nyheter” visade det sig, till slut på fredagskvällen rapporterades om en 60 cm hög våg som kommit. Alla andades ut igen och hoppades att det inte skulle komma efterskalv. Ute på stan var det vad alla pratade om. Ordet tsunami hördes i alla konversationer.

Jag och mina vänner åkte till västkusten (den skyddade sidan) på lördagsmorgonen, vi var nästan ensamma där och hade en superskön helg.

Och så kom nästa varning. Ett radioaktivt moln som hotar att blåsa in över norra Filippinerna. Det stod just så i rubriken, när jag fortsatte läsa stod det att det INTE skulle blåsa in över Filippinerna och att det var alldeles för långt borta för att orsaka skada här.

Det var ju mycket konstigt med så motstridiga uppgifter, men jag tror mig delvis kunna gissa förklaringen…

Hela seismologiska institutet i princip fick sparken efter att inte ha varnat för tyfonen som orsakade så otroligt mycket skada och dödsoffer 2009. Den nya ledningen vill inte gå samma öde till mötes och varnar därför istället hela tiden för allt möjligt. Så i detta fallet har de varnat och samtidigt sagt att det inte kommer att hända och har alltså garanterat sig mot all ev kritik som kan komma. Kanske har media sin del i det hela genom hur de vinklar, vad vet jag…

Faktum är att 42 Filippinare är just nu rapporterade saknade från Japan. Många jag känner har släktingar som är där och jobbar och de inte fått kontakt med.

Textmeddelanden med falska meddelanden har sedan i fredags skickats kors och tvärs över hela landet med katastrofnyheter och sägs ha orsakat panik på en del orter.

Chefen för seismologiska institutet säger lugnt att alla borde ta och läsa på lite geografi innan man tror på sådana meddelanden. Ja, det har han rätt i. Men jag klandrar inte människor som blir lite nervösa av nyheten om att det just nu är ett radioaktivt moln över deras huvud eller att en jättevåg om några minuter kommer att svepa med sig allt…

Just nu är det tyst, jag hoppas att det betyder att molnet inte kommer att blåsa någonstans och genom ett mirakel barra försvinna. Och inga mer jordskalv eller tsunamis. Hur nu det ska gå till…

Presidenten gick nyss ut med ett pressmeddelande där han tackade Gud för att Filippinerna slapp tsunamin och jag håller med. Tack och lov att vi slapp!

Varsågoda, den är till er alla….

SWEDEN and the Farmers of Bataan

To live is good, if there is someone with you
Like IPCSED*, who favors the farmers
In partnership with Sweden, a beautiful country
A compassionate nation, at the edges of Europe

The richness of Sweden, they want to share
To countries rising from poverty
The farmers have land, but the yield is small
They are always in deficit

Sweden knows our situation
They are also a country, who understand the earth
With such a small place yet rich in resources
Always mindful to assist the poor

The province of Bataan is blessed
As it was chosen to benefit
Organic farming in the rice fields
Rice which is planted by most farmers

To farmers, this I request
What we will gain in this undertaking
Let’s help the program

What we will gain in this undertaking
The resources shared by caring Sweden

It is knowledge given for our benefit

Which will remain with us and never will it be taken

For every knowledge that we gain here

Lets apply it in the fields, in our lives.

Skriven av

Gaudencio Ferrer, Provincial Board Member in Bataan Feb 4, 2011

Översatt från Tagalog av Dom Pelias, IPCSED

*IPCSED – Institute for Philippine Cooperative and Social Enterprise Development, partnerorganisation till Kooperation Utan Gränser

Denna man har tillsammans med en hel bunt högsta ledare blivit anklagad för delaktighet i en enorm korruptionshärva som ingen ser änden på.

Detta publicerades samtidigt som en ny rapport från motsvarande statistiska centralbyrån här som berättar att antal fattiga har ökat. Det tvistas om vilken räknemetod som är korrekt, men hur man än räknar har det ökat. Bara frågan om hur mycket. Detta beror på den globala krisen, höjda rispriser och tyfoner förklarar man i rapporten. Ja, ni gissade rätt. Statistikbyrån sorterar under myndigheterna.

Inte kan de ju med värdighet i behåll säga att det beror på sådana som generalen och hans gelikar. Och alla under honom. Som utan att blinka roffar åt sig varenda skattepeso. Och ja, ni har rätt igen, han blev ju faktisk inte dömd. Han dömde sig själv, vilket i detta fall förmodligen var mycket mer effektivt i fråga om att skaka om landet.

Filippinerna är det enda land i Sydostasien som inte har lyckats minska antal fattiga de senaste 20 åren. För att räknas in i statistiken som fattig ska familjen ha mindre än 8 kr ungefär per person om dagen. Den som tjänar över 8 kr syns inte i statistiken. Runt 20-25 miljoner personer lever med mindre än detta. 8 kr eller mindre per dag och person som ska räcka till mat, kläder, el, vatten, skolgång, tandvård, läkarvård, pensionssparande, frissan, teater, utlandsresor, TV, Gameboy, dator, bil, renovering av köket och allt vad det nu är som man måste ha för att leva ett bra liv.

De fattiga struntar nog högaktningsfullt i det mesta av ovanstående. Vill de inte ha det? Kanske, kanske inte, men de orkar nog inte tänka på det om de inte ens har mat på bordet.

Men generalen då? Han kommer att få en begravning värdig en kung.  Och i alla fall den familjen kan renovera köket.

Men herregud, stackars människa far det genom huvudet och i nästa sekund, var i helskotta kom han ifrån? Och ytterligare nästa tanke…men vänta här nu…hur kan han bli påkörd av en bil som står i princip still. Och finns det något samband med att det var den absolut mest blänkande dyraste bilen som passerade…???

Det fanns ingen anledning för mig att stanna kvar, jag fortsatte men funderade på hur det gick.

Listiga tilltag som detta och en massa andra knep vad som kan hända i trafiken finns att läsa i tidningarna, folk har också berättat vad de varit med om, men jag har avfärdat dem som ”råttan i pizzan” historier. Jag får nog tänka om. Det kanske finns råttor i pizzan…

Mannen som körde bilen vet helt säkert att han blev lurad, men gav nog en peng för sveda och värk och utspillt ris. Och mannen med riset kastade sig kanske framför bilar hela morgonen. Men efter morgonrusningen hoppas jag han slutade, då är det nog inte längre en så bra idé. Om jag hade för avsikt att bli påkörd skulle jag nog också välja att bli det av en stillastående bil. Oddsen känns lite bättre liksom.

Men helt säker kan jag ju inte vara. Tänk om han faktiskt blev påkörd på riktigt…

Men nu är det nytt år och de flesta registreringar måste förnyas, varje år.  Det bor 2,7 miljoner människor här i Quezon city, det är en egen stad och har föjdaktligen ett eget stadshus. Där ska verksamhetstillståndet för alla företag förnyas. När jag kommer dit är det utstakat som en snitslad bana. 9 stationer i olika hus och olika våningar. Det är stort. Jag tänkte att oj då, vad är det där, men jag går väl och betalar förnyelsen på samma ställe som jag var tidigare. Lite visste jag…De 9 stationerna var för att förnya tillståndet. Med trafikpolis som dirigerar människor och köer.

Station 1 Blankett i tre exemplar ska fyllas i för att förnya skattenumret. Lämnas in och stämplas.

Station 2 betalning av förnyat skattenummer.

Station 3 kontroll att det är betalt, ny stämpel

Station 4 Blankett i tre exemplar för förnyelse av verksamhetstillståndet ska fyllas i lämnas in och stämplas

Station 5 Kontroll att alla papper är stämplade och utskrift av räkning.

Station 6  Kontroll av allt ovanstående och betalning av en kontrollavgift.

Station 7  Kontroll att alla papper är i ordning och kontroll av att kontrollavgiften är betald.

Station 8A. Förnyelse av brandinspektion

Station 8 B betalning av räkningen, då är det klart och man får ett klistermärke.

Jag hade redan förnyat skattenumret dagen innan på skattemyndigheten, där jag som ni förstår också stått i köer halva dagen, så jag kunde gå till station 4 direkt. Alltid något. Vid varje station var det hundratals människor i kö. Vid station 5 hade de kölappar, 563 nummer före mig. Jag lyckades ta mig två stationer. Jag har nu en räkning. Denna räkning är nästan fyrdubbelt högre än vad jag betalade för själva ursprungstillståndet. Ingen kan förklara detta. Svaret är att det är datorn som automatiskt genererar räkningarna.

Nu börjar det även bli hög tid för mig att ta tag i visumfrågan eftersom jag nyss fått arbetstillstånd, så dagen efter, igår, åkte jag till immigrationsmyndigheten, har ju varit där tidigare och blev hemskickad med oförrättat ärende, så denna gång var jag mycket mer noggrann och kollade att alla papper var i ordning på checklistan jag fick. Kom dit igen, och surprise så har lagen ändrats vid årsskiftet så alla registrerade utlänningar är tvingade att omregistrera sig oavsett deras status. Det fanns inga trafikpoliser här, men tro mig, det hade behövts. Jag ställer mig i kö till en lucka. När turen kommer till personen innan mig ställer sig tjänstemannen upp och går. Och kommer inte tillbaks. En kö till, för att få svaret att det är fel kö. Jag stod i visumkön, där kan jag ju inte få lämna in ansökan måste jag ju förstå, det är ju för andra visum.

Går till informationen, kö igen såklart, får en HELT ny checklista som inte har en rad likadan som den jag tidigare fått. Jag börjar tappa tålamodet, och blir uppskickad två våningar till juristerna. De ignorerar mig totalt i luckan där man ska få hjälp. En läser tidningen, en annan sitter omsorgsfullt och klipper en bit papper. Jag får tag på en person som jag absolut inte tror är jurist, han svarar god dag yxskaft och jag ger upp efter 3,5 timmar. Gråtfärdig går jag därifrån och sätter mig på caféet bredvid för att fundera på vad tusan jag ska göra, messar Weni (hon jobbar för en partner) som nyss frågat hur det går, att det går åt fanders. Hon svarar igen ”Jag kommer!” Jag väntar på Weni, vi går in igen. Jag vet inte vad hon gör, men hon lyckas alltid få tag i rätt personer, prata med dem på deras språk och så reda ut den där nya checklistan.

Det är tre saker som saknas enligt den nya checklistan. (Vi ska komma ihåg att jag redan har papper i klass med en telefonkatalog, de är stämplade, förseglade, notariserade, översatta, verifierade och gud vet allt. )

1. De vill inte se original på mitt arbetstillstånd, det kan ju vara förfalskat. (det är ett kort i still med ID/körkort. Infogat foto) Det måste vara en fotokopia på detta kort som är verifierad av den utfärdande myndigheten. I detta fall Department of Labor and Employment (DOLE).

2. Samma sak med företagsregistreringen från Security and Exchange Commission (SEC ) Originalet jag har kan ju vara förfalskat.

3. Tredje är ett brev från min arbetsgivare där de anhåller om att jag ska få visum. Det hjälper inte att jag har ett brev redan som är översatt, förseglat, notariserat och verifierat av Filippinska ambassaden i Sverige att jag är anställd för att arbeta i Filippinerna. Det är ju inte adresserat specifikt till immigrationsmyndigheten.

OCH allt måste sitta i en speciell mapp annars tar de inte emot ansökan över huvud taget.

Ängeln Weni och jag åker till DOLE, det tar ca 1 tim. Väl där går det ganska snabbt, vi har tur att hitta tjänstemannen som utfärdat mitt tillstånd, han stämplar kopian och det är klart. På vägen köper vi en sån där speciell mapp, själva clipset som ska hålla ihop papprena var slut, fick vi köpa på ett annat ställe, stannar vid ett internetcafé, jag skriver ett brev med begäran om visum till mig själv undertecknat av mig själv, det är ju bara jag här, printar och vi rusar vidare. Vi tar tåget till SEC, får byta två gånger, på vägen ser jag en Notary Public, en ung flicka som sitter i ett hörn på en restaurang och notariserar. Hon stämplar och undertecknar mitt nyskrivna brev och tar betalt och på stämpeln står ett mansnamn. Attorney Raymond nånting. Jaha ja, jag har min stämpel i alla fall. Till SEC och där kör det ihop sig igen. Eftersom vår registrering är så ny (oktober förra året) så finns den inte i databasen. Då kan de inte verifiera.  Vi blir skickade två våningar upp till mr King som ska hitta den i något arkiv först. Överallt var vi än är det långa köer. Mr King försvinner i 35 minuter med vår begäran och kommer tillbaks. Med ingenting. Han hittar den inte. 1,5 timma har vi varit på SEC när de säger att vi får komma tillbaks på måndag. Kanske kan de hitta den då.

Ja, det var den veckan det. På tre dagar har jag lyckats med att betala för skattenumret, skaffa en skyhög räkning till och äkta brev som jag gjort själv och kopior som borde vara hur lätta som helst att förfalska i jämförelse med originalet om man har den läggningen. Har inte ens kommit så långt att jag fått lämna in ansökan om visum. Och efter det måste fler tillstånd förnyas och jag måste ha ett Alien Registration ID . Jag vill inte ens tänka på det just nu.

Regnperioden är över men trots detta slår stormar och kraftiga regn till över hela Filippinerna. Översvämningar och 53 personer rapporterade döda. Bland dem rapporteras om fiskarna som gav sig ut för att försörja sin familj trots kraftiga vågor. De har försvunnit, några har hittats strandsatta på en ö, andra döda. De som inte har hus i hållbart material har fått sina liv spolierade. De som har sönderodlade marker där grödan spolas bort blir skuldsatta för resten av sina liv.

Jag har letat men inte hittat så mycket som en notis i svenska nättidningarna. Vem orkar bry sig. Det är ju jordbävningar och översvämningar stup i kvarten. Och vad kan man förresten göra, det har ju redan hänt?

Jo, man kan göra mycket. Se till att husen byggs så att de står kvar när regnen kommer. Man kan lära bönderna att odla på ett annorlunda sätt, så att jorden håller rötterna. Man kan se till att det finns katastroffonder i kooperativen, enkla försäkringar…

Vi gör det. I ett av projekten har en ny slags byggsten tagits fram. Billig och hållbar. Vi utbildar bönder i stora områden att odla hållbart. Att dika ur för avrinning. Vi hjälper kooperativ att bli starka för sina medlemmar. Varje dag. Vi är många här som hjälps åt. Tack vare pengar från er.

Vädrets makter kan vi inte styra över, men vi kan gör mycket för att förekomma dem. Och alla våra projektområden har klarat sig. Denna gång. Och nästa gång. För det blir snart en nästa gång. Kanske blir det en notis, kanske inte.

Tryck på pantknappen. Det gör faktiskt skillnad.

På TV ser man reklam om piller. De kan få kortväxta att växa flera decimeter. Eller håret att växa till en riktig kalufs. Eller helaren som visar på TV hur han kan få blinda barn att se igen och bevisar det genom att låta dem läsa från bibeln. Jag undrar bara hur/när de lärde sig läsa om de varit blinda hela livet?

Men, vem är jag att säga att det inte fungerar? Det kan man ju inte veta förrän man provar?

Vad jag dock provar är att få någonting gjort med myndigheterna här. Önskar att det fanns pizza och piller för det också. Jag vet inte hur mycket tid jag har spenderat med att tala med tjänstemän på olika myndigheter. Dagar ut och dagar in. Allt är manuellt och ska stämplas av olika personer. Alla dessa personer är helt ovilliga att hjälpa dig om det inte finns någon personlig belöning inblandad. Och naturligtvis är det helt uteslutet att jag erbjuder en ”tacksamhetsgåva”. Så här sitter jag. Kommer knappt ingen vart. Det tog ett halvår innan Kooperation Utan Gränser var registrerat. Nu är det dags igen. För tillståndet ska förnyas varje år.

Och så det den lilla detaljen med att jag själv ska vara legal. Arbetstillstånd har jag, men det släpper myndigheterna inte förrän jag har ett skattenummer. Och det kan jag inte få förrän jag kan visa arbetstillståndet. Suck.

De flesta jag pratar med skäms innerligt att det är så här. Men de upplever att de inte har något val. De fortsätter betala mutor för att få någonting gjort eller smiter bakom systemet. Det är riktigt genomruttet.

Jag sliter mitt hår och fortsätter plåga tjänstemännen, och vem vet, kanske tröttnar de på mig och ger mig vad jag vill ha?  Några pengar får de i alla fall inte.  Jag funderar på ett nytt tillvägagångssätt. Istället för att låta en sedel ramla med papprena ska jag låta fotot på mig och presidenten slinka ur plånboken. Han säger nämligen att det är hans mission. Att stoppa korruptionen. Om han lyckas med det är han värd ett Nobelpris.